Den bästa klättraren i världen


efter en berättelse av Natashima Ton

Nu skall jag berätta för er om en klättrare som hette Chi-Ch'ang. Han levde i en kinesisk provins, men få är de alpinister som inte känner till historien om honom. Chi-Ch'ang ville bli den bäste klättraren i världen. Han var mycket skicklig, men han skulle ha velat vara perfekt. Till slut fick han veta att den störste mästaren i landet var en viss Wei-Fei. Man påstod att han var kapabel att ta sig upp för vertikala och släta plattor på vilken höjd det än må vara. Somliga hade sett honom ta sig förbi överhäng med kompakt klippa utan synbara grepp eller steg. Chi-Ch'ang begav sig till den avlägsna provins där Wei-Fei bodde, och blev hans elev.

Mästaren behöll honom hos sig några dagar, sedan sade han att han skulle fortsätta sin undervisning den dag Chi-Ch'ang hade lärt sig att inte blinka. Chi-Ch'ang återvände hem och sträckte ut sig på rygg under sin frus vävstol. Han ville försöka hålla blicken fixerad på vävstolens pedal utan att blinka, när denna passerade framför hans ansikte. Dag efter dag övade han sig. Efter två år behärskade han konsten att inte blinka, tom när pedalen ryckte av honom hår från ögonfransarna. Hädanefter skulle ingenting, vare sig snöstormar, dammstormar, eller åsknedslag kunna få honom att blinka. Tom i sömnen höll han ögonen öppna. En dag, medan han höll på att betrakta åkrarna i sin by, spann en spindel sitt nätt i hans ögonfransar. Då förstod Chi-Ch'ang att han var färdig, och han återvände till mästaren.

"Det är bara en första etapp", sade Wei-Fei till honom. "Nu måste du lära dig att se. Kom tillbaka till mig när det som är oerhört litet syns dig stort, när det som är litet syns dig enormt." Chi-Ch'ang återvände till sin provins. På en flodstrand fann han en liten fint slipad sten, på vilken växte en lav som var så liten att man knappt märkte den. Han placerade den i fönstret på sitt rum och gick och satte sig i andra ändra ändan av rummet och övade sig dag efter dag att betrakta. Två veckor senare kunde han tydligt se laven. Snart tycktes den bli större. Efter tre månader tycktes den Chi-Ch'ang av en blommas storlek. Han var förtrogen med minsta detalj hos den. Han berättade med beundran i rösten för sin familj om lavens märkliga, komplexa blad. Årstiderna gick, Chi-Ch'ang märkte det knappt. Han lämnade nu ytterst sällan sitt rum. Varje dag torkade hans fru av den lilla stenen för att inte något dammkorn skulle störa hans koncentration. Vid slutet av det tredje året tycktes laven av ett träds storlek. För första gången lämnade nu Chi-Ch'ang den med blicken och såg på stenen. Den hade nu dimensionen av ett enormt block. Han skyndade sig ut. Hästarna tycktes honom stora som berg, grisarna som kullar och kycklingarna som slottstorn. Chi-Ch'ang återvände till den klettergarten där han brukade träna förr, och gick till en slät platta som ingen förut lyckats klättra upp för. De små ojämnheter som dock fanns på den blev den dagen för Chi-Ch'ang till stora grepp och steg. Han klättrade med lätthet upp för plattan. Utan omsvep återvände han till Wei-Fei. Denna gång medgav den imponerade mästaren att hans elev hade lyckats.

Det var nu fem år sedan Chi-Ch'ang hade börjat lära sig klättring. Han kände nu att allt var möjligt för honom. Han beslöt att underkasta sig en serie prov. Han började med att gå några av de passager som var Wei-Fei's specialitet. Sedan gjorde han om dem med en ryggsäck fylld med tunga stenar. På huvudet placerade han en kopp full med vatten, inte en droppe spilldes. En vecka senare valde han ut en överhängande vägg med så lös klippa att den verkade färdig att rasa när som helst. Han började klättra med snabba, säkra och kontinuerliga rörelser, på så sätt att varje sten som rubbades av en örelse åter stabiliserades av den följande. Slutligen nådde Chi-Ch'ang utsteget utan att en enda sten fallit. Wei-Fei, som betraktat skådespelet, kunde inte låta bli att applådera.

Från den dagen förstod Chi-Ch'ang att han inte längre hade något att lära av mästaren. Nu kunde han återvända till sin by, nu fanns inte hans like. Men han var fortfarande inte nöjd. Ett sista hinder kvarstod: Wei-Fei själv. Med bitterhet konstaterade Chi-Ch'ang att han inte kunde anse sig den bäste klättraren i världen. Han var sin mästares jämlike, men inte hans överman. Båda fortsatte de klättra tillsammans. En dag då de inknutna höll på med en lång dièdre, hade Chi-Ch'ang stannat på en terass full med lösa block. Wei-Fei höll på att klättra upp. Chi-Ch'ang tvekade inte utan knuffade ner ett block. Men den gamle mästaren hade för länge sedan genomskådat sin elev. Denne hade utan att märka det slackat en smula på säkringen. Wei-Fei insåg vad som höll på att hända, och i samma ögonblick hängde han sig på repet, undvek blocket med en lång pendel på utsidan av dièdren, och svängde sedan tillbaka till utgångspunkten. Chi-Ch'ang hade instinktivt, för att inte dras med av Wei-Fei's tyngd, blockerat repet. Han knuffade ner flera block, men kamraten undvek dem alla. Då fick han syn på en skarp klippegg, över vilken han skar av repet. Wei-Fei befann sig utan säkring och utlämnad åt sin motståndare. "Nu har jag i alla fall tagit hem spelet", mumlade Chi-Ch'ang. Och så knuffade han ner ett sista block. Men just som Wei-Fei skulle träffas av blocket, hoppade han ut på en av sidorna i dièdren och höll sig kvar ett kort ögonblick på friktion. På samma gång sköt han med handen undan blocket, vilket slog emot klippan och åstadkom ett litet steg. Wei-Fei var snabbt där med fötterna. Innan Chi-Ch'ang ens förstod vad som hänt, hade mästaren tagit sig uppför dièdren. Chi-Ch'ang, som förstod att han inte skulle lyckas i sitt uppsåt, kände sig fylld av samvetskval. Wei-Fei var så belåten över att på ett så lysande sätt ha demonstrerat sin viertuositet, att han inte kände någon vrede gentemot den som velat döda honom. De bägge männen tog sig upp till toppen utan rep och kastade sig gråtande i varandras armar. Wei-Fei förstod emellertid att hans liv hädanefter var i fara. Enda möjligheten att undkomma faran var att få Chi-Ch'ang's tankar in på andra banor. "Min vän", sade han, "nu har du fått del av alla mina kunskaper. Men varken du eller jag är i besittning av det yppersta vetandet. Om du vill lära dig mer, så måste du gå över Ta-Hsing-passet och gå upp till toppen av berget Ho. Där kommer du att finna den gamle mästaren Kan-Ying som aldrig haft och aldrig kommer att få sin like i vår konst. Jämförd med hans skicklighet liknar vår ett barns. Endast han kan lära dig något."

Chi-Ch'ang begav sig genast iväg. Efter en månads svår resa kom han till toppen av berget Ho. Han stannade, tog av sig sina marschkängor och satte på sig sina klätterskor. Sedan bagav han sig mot eremitens grotta. Kan-Ying var en mycket gammal man. Hans blick var mjuk och vänlig, hans rygg var böjd, och hans hår räckte ända till marken. En så gammal man borde vara döv. Chi-Ch'ang gick fram till honom och skrek: "Jag har kommit för att förvissa mig om att jag är den bäste av alla klättrare." Och utan att ens invänta ett svar klättrade han upp för en klippvägg av marmor som glättats av storm och regn, och som bildade ett överhäng ovanför grottans öppning.

När han klättrade ner igen, märkte han att Kan-Ying log överseende. "Det där är faktiskt mycket lätt. Vad är det för märkligt med att klättra på klippa?" Vägen är till för att följas. Klipplattan till för att klättras på. Kom så skall jag lära dig det som är bättre."

Förtörnad över att inte ha gjort intryck på gamlingen följde Chi-Ch'ang denne till ett pass, varifrån man kunde se ut över en svindlande vägg av klippa och is. Kan-Ying gav sig ut på en avsmalnande hylla under en hög klippvägg som då och då översköljdes av fallande is. Ovanför doldes en bit av himlen av en hög isbarriär. Under dem hindrade överhäng dem från att se foten av väggen. Kan-Ying avancerade utan ett spår av tvekan. Plötsligt drog han Chi-Ch'ang intill sig. Med ett fruktansvärt brak föll ett stort isblock ner över dem och omvärmde dem med ett moln av isdamm. Chi-Ch'ang förstod att ett mindre överhäng skyddade dem, och att lavinen skulle ha dragit honom med sig om inte Kan-Ying ingripit. Under ett kort ögonblick följde han isblockens fall med blicken. Luften under honom fick en ny dimension. Ett illamående som han aldrig upplevt tidigare bemäktigade sig honom. Men Kan-Ying lämnade lugnt det skyddande överhänget och fortsatte.

Det var nu inte längre någon hylla, utan endast en smal kant som Chi-Ch'ang långsamt förflyttade sig på. Han tänkte att han gjort rätt som bytt skor innan han kom till grottan. Men framför honom, barfota sånär som på ett par gamla sandaler, tycktes Kan-Ying gå som på en stig. Chi-Ch'ang skulle ha känt sig förödmjukad, om han inte haft annat att tänka på. Båda hade lämnat det likt försynen skyddande överhänget - men var det slumpen som gjort att de befunnit sig där i rätt ögonblick? - och inget skyddade dem längre. Chi-Ch'ang kände osäkerheten komma smygande. Om ett isblock lossnade nu skulle det betyda slutet, tänkte han. Plötsligt stannade Kan-Ying och vände sig mot Chi-Ch'ang: "Visa mig nu din skicklighet! Ser du det där överhänget under istornet? Du har precis tid att nå det innan nästa lavin kommer."

Chi-Ch'ang var alltför övermodig för att inte anta utmaningen. Han lämnade de steg där han stannat och började klättra upp mot istornen. Men knappt hade han med största svårighet tagit sig upp en meter, när han hörde ett brak ovanför sig. Han klättrade brådstörtat ner igen, och utan att ens stanna vid Kan-Ying återvände han till det skyddande överhänget. Hans ena ben hade börjat darra utan att han kunde göra något åt det. Gamlingen hade inte rört sig, utan betraktade honom leende: "Glaciären rör sig inte när det inte är tid för den att röra sig. Kom tillbaka hit och följ mig!"

Chi-Ch'ang gjorde om traversen. De fortsatte bort till en hylla som utgjorde en förlängning av den första. Den förde runt en klippkam som störtade rakt ner i avgrunden. Kan-Ying tog sig ut precis på kameggen. Mittemot dem reste sig en vacker klippnål. Den var endast två replängder bort, men avgrunden emellan gjorde den ouppnåelig. Ovanför dem den överhängande klippkammen med lösa block som hängde ut över avgrunden.

"Och nu", sade eremiten, "tillåt mig att visa vad klätterkonsten verkligen är för något." - "Men du har ju bara sandaler!" sade Chi-Ch'ang med svag stämma. "Du kan aldrig ta dig förbi de där överhängen." -"Vem talar om överhäng? De vackraste rörelserna är för de vackraste topparna. Tycker du inte att den där klippnålen är vackrare än kammen vi befinner oss på?"

Chi-Ch'ang såg ännu en gång på avgrunden som skilde dem från klippnålen, och utan att förstå vände han han sig mot Kan-Ying: "Inte en kam, inte en vägg leder till den där nålen!" -"Klätterskor? Klippa? Så länge som man har behov av sulor och klippa för att klättra, så länge vet man ingenting om denna konst. Den sanne klättraren har inte behov vare sig av konstgjorda ting eller av klippa."

Gamlingen tycktes begagna sig av inbillade grepp och steg framför honom, och sedan förflytta sig med en serie underbart precisa rörelser. Chi-Ch'ang tyckte sig höra ett knappt märkbart ljud av obefintliga skor mot immateriell klippa. Sedan såg han Kan-Ying resa sig på toppen av klippnålen. Han var då övertygad om att ha varit vittne till den yppersta manifestationen av en konst i vilket han med brinnande iver velat utmärka sig.

Han tillbringade nio år i bergen tillsammans med den gamle eremiten. Vilka övningar han underkastade sig under dessa år, fick ingen någonsin veta. När han återvände till sin by och sitt hem, blev alla förvånade över de förändringar han undergått. Han verkade inte längre beslutsam och arrogant som tidigare. Hans ansikte var som hugget i trä, uttryckslöst som en fånes. Hans gamle mästare, Wei-Fei, fick reda på hans återkomst och kom för att hälsa på honom. Vide en första anblick förstod han: "Nu ser jag att du har blivit en stor klättrare. Och hädanefter är jag inte värdig att gå i samma replag som du."

Invånarna i provinsen mottog Chi-Ch'ang som den bäste alpinisten i landet. Och de väntade med spänning på de bedrifter som skulle konfirmera hans mästerskap. Men Chi-Ch'ang gjorde inget för att tillmötesgå deras förväntan. Han återvände inte mer till de väggar där han tidigare klättrat. Han hade inte ens tagit med sig tillbaka de klätterskor han förde med sig nio år tidigare, vilka han sade skulle bliva hans äras verktyg. Och till de som bad om en förklaring, svarade han uttråkat: "Talets sista stadium är tystnaden. Klättringens sista stadium är att inte klättra."

De klyftigaste förstod vad han menade och beundrade honom. Men många som bedrog sig på hans uttryckslösa ansikte, tog honom för en enfaldig man, och lämnade honom utan att förstå varför han åtnjöt en sådan ryktbarhet.

Han åldrades stilla. Hans ansikte hade förlorat varje uttryck. Ingen yttre makt kunde längre störa hans fulländade orubblighet. Han levde i en sådan samklang med universums hemliga lagar, så avlägsen från det skenbaras osäkerhet och motsägelser, att han på sitt livs afton inte längre gjorde skillnad på "jag" och "han", mellan "det här" och "det där". Känslointryckens mångfald var utsuddad för honom: hans öga skulle lika gärna kunnat vara ett öra, hans öra en näsa, hans näsa en mun. Fyrtio år efter sin återkomst från berget Ho, lämnade Chi-Ch'ang fridfullt denna värld som en röksky som försvinner mot himlen. Under dessa år hade han inte en enda gång anspelat på klätterkonsten, inte en enda gång hade han vidrört en klippa. Man berättar att han kort före sin död besökte en vän som bodde i ett dyrbart hem. När han skulle gå genom dörren, visade han på dörrposten i huggen sten och frågade sin vän: "Säg mig, av vilket material är denna dörrpost gjord?" Strax därpå lade han märke till sin värds klätterskor och frågade: "Vilka märkvärdiga skor! Vad har man dem till?"

Bestört förstod vännen att Chi-Ch'ang inte skämtade. Han vände sig mot Mästaren och fann bara ord att säga med darrande stämma: "I sanning, du måste vara den störste mästaren i alla tider, eftersom du har glömt vad klippa är, och vilka klättringens instrument är!"

Översättning av Mats Forsgren.